Med veterinärer i kåkstäderna

Förra veckan fick jag chansen att följa med några veterinärer ut till kåkstäderna. En gång i veckan åker de ut med en bil för att undersöka hundar och katter, vaccinera och ge läkemedel för fästingar och loppor.

Detta var en dag jag sent kommer glömma.

Den började ganska intressant med en tidig morgon 4.30 för att hinna ta sig in till Johannesburg centrum innan trafiken blir för svår. 

På motorvägen strax utanför centrum slutar bilen fungera och vi får rulla åt sidan och blir stående på vägkanten. Ca en halvtimme går innan hjälp kommer.

Vi byter bil och är sedan på väg igen...

Snart rullar vi in bland husen i kåkstaden  Katlehong och möts av en stor mängd människor, en del med sina hundar kopplade och andra med sina katter i famnen. Runt dem springer också minst lika många lösa hundar. 

En annan bil kör fram och parkerar brevid oss, det var veterinärerna som anlänt och de kliver ur bilen för att hälsa.

Vi presenterar oss och berättar kort vilka vi är och vad vi sysslar med.

De verkar jättetrevliga och frågar om jag är redo att sätta igång och jobba, vilket jag såklart var.

I famnen får jag en stor låda med läkemedel för fästingar och loppor med instruktionerna: "det är bara sätta igång, alla hundar och katter ska ha det i nacken/bakom öron och i svansroten, stora hundar får en sort och små hundar/katter får en annan".

Jag tittar ut över folkmassan och uppskattar att det är ca 100 djur och alla är huller om buller utan ordning. 

Jag försöker strukturera upp det genom att be de jag gett läkemedel åt att flytta sig åt sidan för att jag ska veta vilka som fått och inte, men reaktionerna var bara nickningar och leenden och ingen verkade riktigt förstå vad jag menar. 

Om jag frågade om deras hund/katt redan fått läkemedlet fick jag samma reaktion, leenden och nickningar.

Jag fick i stället söka igenom områdena därläkemedlet ges för att försöka se om de redan fått eller inte. Det var inte lätt att se skillnad på alla hundar som sprang lösa heller så jag kunde omöjligt komma ihåg.

Om jag var osäker skulle jag inte ge det igen eftersom det kan bli dubbel dos (överdos).

När jag var färdig gick jag tillbaka till bilen där väterinärerna jobbade för fullt med att vaccinera och fylla i papper med uppgifter.

En av veterinärerna frågar mig om jag kan hjälpa till att dra upp rabiesvaccin i sprutor... jag förklarade att jag endast går första året på veterinärsutbildningen så jag kanske inte borde hantera vaccinationer. Hon log och sa att om jag vet hur man gör så är jag mer än välkommen att hjälpa till. Och med mina 10 år i sjukvården/sjukhus och min utbildningen läkemedelshantering jag gjorde tidigare i åt viste jag mycket väl hur man gjorde.

Det slutade med att jag inte bara drog upp vaccinet i sprutor, hon bad mig även ge det till hundarna som stod uppradade framför mig.

När allt medicinskt arbete var gjort och djuren var undersökta ställde sig alla djurägare i en lång. I deras händer höll de tomma burkar och plastpåsar. I slutet av kön stod några volontärer med stora påsar fyllda med hundmat. Veterinärerna förklarade för mig att många som kommer till dessa mobila mottagningar endast kommer för matens skull och att vaccination/läkemedel blir en bonus.

I slutet av dagen fick jag frågan om jag kommer nästa vecka också, då de ska kastrera alla djur som kommer. De frågade om jag ville hjälpa till , men tyvärr har jag ju åkt vidare på nya äventyr vid det laget så jag var tvungen att tacka nej.

Men oavsett så var detta som sagt en dag jag sent kommer glömma.