Great White Shark cage diving.

Great White Shark cage diving.

I helgen fick jag chansen att komma riktigt nära denna magnifika varelse, Vithajen! Vilken häftig känsla att vara bara ca en halvmeter ifrån detta djur. 

Jag älskade varje sekund och jag hoppas jag får chansen att göra om det.

Tyvärr kan jag inte ta för givet att jag får denna chans igen eftersom vithajen minskar i antal för varje år/månad/dag...

En stor orsak är att folk fångar hajar för att kapa av fenorna som de kan använda till tex "shark fin soup" (soppa), sedan kastar de tillbaka hajarna i havet där de sedan sjunker till botten och dör eftersom de inte kan simma längre. 

Att hajarna minskar i antal påverkar "matkedjan" och hela ekosystemet stort. Vi behöver ha kvar hajarna...

Fy sjutton vilken resa...

Nu sitter jag på flygplatsen i Port Elizabeth och väntar på mitt flyg som går om ett par timmar.

Denna helgen har minst sagt varit intressant och jag har haft min läskigaste upplevelse under denna resa, man skulle kunna tro att den upplevelsen var att dyka med vithajar, men icke.

Jag plockade upp min hyrbil i Port Alfred och planerade att köra ca 6 timmar till Mossel Bay men det gick inte riktigt som planerat.

Efter att ha kört lite mer än halvvägs beslutar jag mig att stanna på ett litet matställe som låg längst vägen för att sträcka på benen och få lite mat i magen. Efter min paus sätter jag mig i bilen igen och hinner inte köra särskilt långt innan det blir totalstopp i trafiken, båda färdriktningarna. Jag befinner mig ca 2 mil utanför Plettenberg Bay på en stor väg som passerar genom en av kåkstäderna.

Tiden går och inget händer. Folk börjar gå ur sina bilar för att promenera framåt så att de kan fråga vad som händer. I mitt huvud får jag bilder av olika scenarion, jag vet att det springer djur som kor, getter och hundar över vägarna i kåkstäderna och även mycket människor korsar vägen. Kan det vara en olycka kanske?

En timme passerar, två timmar passerar...

Jag frågar en förbigående man om han vet vad som hänt. Han säger att polisen berättat att de röjer upp på vägen och att de snart släpper på trafiken. 

Ännu en timme passerar och helt plötsligt kommer en hel hög med människor springande mot sina bilar och vevar med händerna om att vända om och köra därifrån. Jag tänker att jag vill inte köra någonstans förrän jag vet vad som händer så jag står kvar och hoppas att få prata med en av poliserna jag ser längre fram. 

Det blir trafikkaos när alla på samma gång försöker vända sina bilar, bussar och lastbilar, folk skriker och tutor ljuder.

Eftersom jag fortfarande inte vet vad som händer och eftersom det inte finns någon alternativ väg till min destination beslutar jag att lungt vänta kvar och avvakta. 

Det är flera andra som tänker likadant, bland annat en buss full med fransmän och en persobil med ett par från Argentina som står intill mig. 

Trafiken lugnar sig och en ny kö bildas i färdriktning mot "olyckan". 

Allt är lugnt och ytterligare en timme passerar. Mannen från Argentina kliver ur sin bil och går fram till min. Han frågar om jag har en telefon han kan låna för att ringa sitt hotell. Vi pratar ett tag och jag kliver ur bilen för att passa på att sträcka på benen.  Några fransmänn från bussen.kommer ut och kör oss sällskap. Nu får jag information av dessa män om vad som faktiskt pågår på vägen längre fram.

Uppenbarligen är personerna i kåkstäderna upprörda på staten eftersom staten har pengar som befolkningen i kåkstäderna har rätt till. Pga detta går befolkningen i kåkstäderna i protest mot staten. Exakt hur det gått till vet jag inte eftersom jag varit så pass långt bort i bilkön att jag inte såg. 

Men enligt männen jag pratat med hade folket börjat attackera bilar på vägen, de sa att hundratals män sprungit upp på vägen och blockerat trafiken för att sedan börja kasta stora stenar och välta mindre bilar, allt för att tillkalla uppmärksamhet. 

Efter ett stopp på totalt 5 timmar börjar de nu släppa på trafiken igen. Vid detta laget har det blivit mörkt ute och man kan se hur bil efter bil startar och slår på sina lyktor. Jag följer kön och börjar rulla på, det går långsamt och längst vägen står poliser fullt utrustade med hjälmar, några med sköldar och och några med gevär. 

Vägen är täckt med glassplitter och det ligger stenar, ungefär i storlek med våra fyrkantiga gatustenar överallt. 

Jag ser arbetare går runt med sopborstar för att försöka få allt glas bort från vägbanan. Vissa ställen är svarta på marken efter något som brunnit.

Helt plötsligt från ingenstans hör jag en dov smäll, det var ljudet av en stor sten som träffar en bil. Det var bilen framför mig som föll offer för den stenen. Jag ser en sten till komma flygande mot bilen framför, och ännu en, nästa sten träffar bilen bakruta som i nästa sekund går i kras. 

Jag grips lite smått av panik, sitter på helspänn och tryckt mot ratten som en gammal dam som är ute och kör. Jag vill härifrån NU!

Bilen framför gasar på för att ta sig därifrån och jag hänger på tätt bakom, bilar bakom mig gasar även de på och i backspegeln ser jag hur människor springer upp mot bilarna igen. 

Vi kör ett par kilometer genom glassplitter och jag sitter på helspänn och hoppas att jag inte ska få punktering.

Till slut börjar det se bättre ut. Inga fler poliser på vägarna, inga människor och inget glassplitter. 

Jag fortsätter köra, jag vill inte stanna i närheten för att gå ur bilen så att jag kan inspektera och försäkra mig om att min hyrbil är hel och felfri.

Efter en halvtimme ser jag en mack där jag gör ett snabbt stopp  och en inspektion. Sefan kör jag vidare mot min destination Mossel Bay.

Fy sjutton vilken upplevelse, men jag är glad att både jag och bilen är oskadda. Jag tänker för mig själv att om jag inte stannat på matstället kanske det hade gått ännu värre eftersom personerna i bilkön sa att upploppet inträffat ca 40 min tidigare än jag ankommit till kön.

På vägen tillbaka igen igår var jag lite nervös över att köra igenom området där detta inträffat, men det var lugnt och man kunde inte se så mycket av gårdagens händelse.

Läskigt

Även om jag inte riktigt varit på topp de senaste dagarna så har jag haft några riktigt bra dagar ändå.
Nedan följer några bilder jag tagit under våra körningar genom området runt volontärhuset.

Giraff

Zebra

Impala, hane

Giraff

Vårtsvin

Elefant

Elefant

Giraff

Elefant gör sig fin

Giraffer på promenad

Lejonhane

De flesta dagarna blir indelade i en fysisk del och en icke fysisk del, så om man har en lugn förmiddag kan man garanterat vänta sig en ansträngande eftermiddag. 

Våra arbetsuppgifter kan bland annat vara att rensa vegetationen som ej hör hemma där, flytta och plantera om buskar och träd, fylla igen hål i vägar med sten, hämta ved till öppna spisen och som jag nämnt tidigare att leta djur och föra journal över beteende osv.

I morgon har jag min sista arbetsdag i Sydafrika och tänkte fira det med en extra intressant helg...

Men ibland går inte riktigt allt som planerat.

Redan samma vecka som min ankomst till Sydafrika och Kapstaden försökte jag boka in att dyka med vithajar. Turen ställdes in eftersom det var späckhuggare (killer whale) i närheten så hajarna gömmer sig. Under min vecka på sanctuaryt gjorde jag ett nytt försök utan att lyckas eftersom de hade svårt generellt att ordna sånna "utflykter". I Port Elizabeth försökte jag ännu en gång att boka detta men fick även där ett nej eftersom jag var den enda som bokat och de tar inte ut en båt för en person.

Nu när jag kom till detta Game Reserv, Kariega har de som en del i deras program att de ordnar turer som denna till en hamn som ligger ca 6 timmar bort, enkel resa med bil. Så de ordnar en hel helg med resa, boende, hajdykning och andra valfria aktiviteter för ca 3000:- per person.

Det finns bara ett litet problem. Man behöver vara minst fyra personer för att boka och alla volontärer som var intresserade här åkte på detta helgen onnan jag ankom.

Jag höll tummarna att de tre nya volontärerna som kom i måndags skulle vara intresserade och dagen de anlände hoppade jag på dem direkt.

De var inte riktigt intresserade men efter en del övertalning om vilken helt fantastiskt upplevelse det skulle vara gav de med sig och sa ja.

Jag är överlycklig och vi ringer och bokar...

Men...

Igår kom de allihopa och sa att de drar sig ur, eftersom detta blir en för stor utgift som de inte ens planerat från början.

Inte så mycket jag kan göra åt det utan bara acceptera läget.

Men jag vill inte ge upp så lätt.

Jag spenderar all min lediga tid till att försöka lösa situationen och leta alternativ. Jag försöker hitta fler intresserade från andra volontärprogram i närheten men utan att lyckas.

Jag bestämmer mig till slut för att göra det läskigaste jag kan tänka mig under denna resa...

Jag ska hyra bil och köra dit själv.

Jag har pratat med personer som kört denna väg och de säger att set är tryggt dagtid så jag ska resa under ljusets timmar. Det läskiga är att de kör på "fel" sida vägen!

Herre jisses... tänk bara vad svårt det kommer vara att köra i rondeller.

Jaja, hur som helst försöker jag nu ringa/ maila fram och tillbaka för att fixa bil, dykning och boende. 

Jag hoppas jag lyckas lösa det.

Hoppa fallskärm

Min bästa och värsta helg under min resa. 

Söndagen bokade vi in fallskärmshoppning i Grahamstown vilket jag såg jättemycket fram emot.

Söndag morgon vaknade jag och kände mig väldigt lustig i magen. Jag var inte ett dugg nervös men jag intalade mig att det måste bero på nån typ av nervositet ändå.

Jag hade svårt att få i mig frukost, så en banan fick duga.

När vi kom fram till stället där vi skulle hoppa fick vi skriva på papper om att vi hoppar på egen risk och att vi är medvetna om eventuella konsekvenser osv...

Vi fick instruktioner om hur vi ska göra, vilka positioner vi ska ha och när. Vi fick lägga oss på mage på marken och när instruktören sa "Go" skulle vi snappt lyfta upp benen bakom oss så att hälarna nästan nudda rumpan, det var denna positionen man skulle ha när man friföll från planet. 

Sedan spände de på oss selarna och bad oss gå till planet. Planet var bara stort nog att ta med fyra personer varav två hoppare och två instruktörer. Ena instruktören kröp upp först och satte sig längst in och bad en av hopparna att sätta sig framför, där knäppte han ihop selarna så att de satt ihop. Min instruktör satte sig i dörröppningen och bad mig sätta mig framför honom, precis samma procedur. Planet startade och började rulla mot startbanan. Jag sitter så nära dörren så det känns som om ena benet ska trilla ut genom den öppna dörren. 

Nu ber mig instruktören att böja på benen peka uppåt med tårna och sedan lyfta upp benen, det var denna ställning man skulle ha vid landning. Jag försökte göra som han sa men han sa åt mig att lyfta högre, jag försökte men det dög inte. Han berättade att om jag inte kan lyfta högre kommer vi inte kunna göra en säker landning eftersom hans fötter ska vara de första som når marken vid landning.

Jag försökte igen men utan att lyckas. Han suckar och vänder sig mot sin kollega och utbyter några meningar på afrikanska.

Efter en stund vänder han sig mot mig igen och säger "Great" och gör tummen upp.

Nu börjar jag bli lite orolig över landningen, tänk om jag inte borde hoppa, tänk om jag kommer bryta fotlederna när vi landar eller om det blir en krashlandning och jag skadar både mig och instruktören.

Men jag hinner inte tänka så mycket på det för nu fick jag nya instruktioner om att lyfta upp mig själv med hjälp av armarna och sätta mig i hans knä och efter att jag gjort det spände han fast oss i varandra ytterligare. 

Efter ytterligare nån minut säger han åt mig att hålla händerna runt remmarna på bröstet och sedan flyttade han fram oss så att vi satt i dörröppningen med benen dinglande utåt och innan jag ens fattade vad som hände föll vi fritt ut från planet. Vi föll i ca 30 sekunder innan han ryckte i snöret för att veckla ut fallskärmen. Han klappade mig på axeln för att ge mig klartecken att jag kan sträcka ut armarna och slappna av benen och njuta av utsikten. 

Efter en kort stund säger han åt mig att sätta mina fötter på hans och ta ett stadigt grepp med händerna högre upp för att dra mig upp och ställa mig upp. Han sa att nu är det viktigt att du håller dig uppe en stund för jag ska spänna om din sele så att du får lättare att böja benen vid landning.

Jisses! Hur skulle detta gå?!

Jag gjorde som han sa och det gick bra, vi gjorde om samma procedur tre gånger. Vi började närma oss marken och han sa åt mig att lyfta mina knän så högt jag bara kunde.

Vi möter marken och landningen gick bra. Han fick ner sina fötter före mig och bara mina hälar nuddade marken innan vi satte oss på rumpan som man ska göra vid tandemhopp.

Så från att han nämnde att landingen kunde bli ett problem var det de enda jag tänkte på hela hoppet. 

Så min upplevelse av det hela var splittrad, det var en helt oyrolig upplevelse att falla fritt från ett plan men jag önskar att jag kunat njuta ner om jag inte oroat mig för landningen.

Jag kommer garanterat göra om detta men då ska jag se till att vara mer fysisk anpassad för det.

På vägen hem stannade vi för att köpa mat men jag var inte alls hungrig, jag hade fortfarande den där konstiga känslan i magen. Väl hemma känner jag hur jag börjar bli febrig och svimfärdig. Detta var början på en maginfluensa. 

Jo för jag har ju inte nämnt tidigare att de flesta i huset har åkt på nån typ av maginfluensa. Och de har då legat däckade ett dygn. 

Nu var det min tur så jag har spenderat hela söndagen och söndagsnatten på badrumsgolvet och i sängen.

Idag känner jag mig bättre men jag stannade hemma på förmiddagen för att sedan möta upp de andra vid lunchtid.


Lördagen spenderade vi samhället, restaurangbesök och på stranden. Det var jättetrevligt.

Lejon lite för nära

Idag tog vi en tur med jeepen för att hämta ved till den öppna spisen i volontärhuset.

På vägen dit stötte vi på några lejon som lekte i gräset. Det var lite nervöst när lejonen var så nära som ca 6 meter, men de brydde sig inte alls om oss, så vi kunde sitta där i lugn och ro och bara observera. Vi skrev upp i våra papper vilka lejon som lekte och vilka som sov, vilka som hälsade på varandra, hur de hälsade, hur nära oss de var, uppskattad ålder osv osv.

Allt som kan tänkas komma till nytta när man gör research om lejon och deras beteende.

Senare på kvällen blev vi tilldelade olika uppgifter, jag och en annan volontär skulle föra in all information vi samlat om våra observationer om djuren under veckan, några andra tvättade jeepen som var täckt i lera och några började med middagen.

Denna veckan har varit jätteintressant och jag har lärt mig så otroligt mycket. I morgon och på söndag har vi ledigt och får göra vad vi vill, så i morgon bitti tänkte vi ta taxi in till stan för frukostbuffé och en promenad till stranden. 

Soup kitchen och elefantproblem

I går skulle vi ha åkt till en skola i närheten. Skolan ligger i en av kåkstäder och tyvärr har de inte så många lärare där. Vi volontärer hjälper till en dag i veckan med att undervisa i engelska och matematik. 

Under eftermiddagen när det var dags att åka började det ösregna så tyvärr kunde vi inte åka.

Det är nämligen så att barnen går själva till skolan och en del barn har väldigt lång väg att gå så om det regnar så stannar de hemma.

Eftersom besöket på skolan inte blev av så fick vi i stället besöka "soppköket". Det är en kvinna som på sin egen bakgård bjöd in alla barn som varit i skolan på en skål med soppa. Hon ville uppmuntra barnen att gå till skolan, så endast de som faktiskt gått till skolan får soppa. För en del barn blir detta det enda målet mat de får den dagen.

Vi volontärer tycker att hon gör ett så fantastiskt jobb och vi önskar att hon kunde få lite hjälp och support så idag spenderade vi vår eftermiddag med att göra en Facebook-sida åt henne där man kan donera pengar. Jag kommer lägga in länken här när den är helt färdig.

Medan maten lagades underhöll vi barnen. Vi lekte lekar och målade med färgpennorna vi haft med oss. 

De äldre barnen kunde bra engelska och de fick skriva historier till olika klistermärken som vi satte i hörnet på deras papper. Sedan hjälpte vi till att servera alla barn och de minsta fick hjälp att matas.

Innan regnet kom hann vi också med en tur ut med jeepen för att leta efter elefanter. Lite då och då åker volontärerna ut för att se om de kan hitta några elefanter. Om man hittar dem så räknar man hur många dem är, fotograferar dem och kollar deras beteende.

Detta är lättare sagt än gjort, man förstår nog inte hur ett sådan stort djur så lätt kan gömma sig inne bland buskar och träd.

Vi letar ganska länge innan vi ser att det ligger färsk elefantspillning på vägen framför oss. Vi håller ögon och öron vidöppna men ser inga elefanter. 

Efter ännu ett tag hör vi hur ett träd knäcks längre bort och förstår att det måste vara elefanter som står för detta verk.

Vi kör närmre men ser fortfarande inga elefanter. Vår koordinator bestämmer sig för att köra in på en lite mindre väg där ljudet kom ifrån och ungefär 1 km in på denna vägen bestämmer vi oss för att vända eftersom vägen börjar bli i sämre skick. Det finns inte tillräckligt med yta för att vända fordonet så vi backar i stället. Helt plötsligt utbrister en av volontärerna som sitter längst bak i jeepen "Stanna! Det är en elefant på väg rakt emot oss bakifrån".

Vi stannat och beslutar snabbt att åka framåt i stället för att ge plats åt elefanten eftersom man aldrig ska blokera vägen som elefanten har valt att gå.

Men bara ett par meter framför bilen vandrar då en annan elefant ut och ställer sig mitt på vägen.

Så vi befinner oss nu i en mycket komplicerad situation mitt i en flock elefanter. Andra elefanter vandrar ut både framför och bakom jeepen och vår koordinator berättar lugnt att detta är inte den bästa positionen att befinna sig i men att vi inte har något annat val än att bara stå still och vara så lugna och stilla som möjligt.  Vi får ta foton, men absolut inte med blixt. Vi får absolut inte vifta med armarna eller skrika, utan bara vänta ut situation.

Några volontärer blir mycket nervösa när elefanterna var så nära att de nuddade fordonet, men elefanterna var nog mest nyfikna för efter ett par minuter vandrade de vidare på vägen.

När alla elefanter passerat förklarar koordinatorn att en sån här situation ska helst undvikas eftersom afrikanska elefanter är mycket oberäkneliga och kan lätt bli aggressiva. Men att denna situation var helt oundviklig eftersom man omöjligt kan veta att elefanterna befann sig så nära vägen. Och de kamouflerar sig otroligt bra inne i buskarna.