Fy sjutton vilken resa...

Nu sitter jag på flygplatsen i Port Elizabeth och väntar på mitt flyg som går om ett par timmar.

Denna helgen har minst sagt varit intressant och jag har haft min läskigaste upplevelse under denna resa, man skulle kunna tro att den upplevelsen var att dyka med vithajar, men icke.

Jag plockade upp min hyrbil i Port Alfred och planerade att köra ca 6 timmar till Mossel Bay men det gick inte riktigt som planerat.

Efter att ha kört lite mer än halvvägs beslutar jag mig att stanna på ett litet matställe som låg längst vägen för att sträcka på benen och få lite mat i magen. Efter min paus sätter jag mig i bilen igen och hinner inte köra särskilt långt innan det blir totalstopp i trafiken, båda färdriktningarna. Jag befinner mig ca 2 mil utanför Plettenberg Bay på en stor väg som passerar genom en av kåkstäderna.

Tiden går och inget händer. Folk börjar gå ur sina bilar för att promenera framåt så att de kan fråga vad som händer. I mitt huvud får jag bilder av olika scenarion, jag vet att det springer djur som kor, getter och hundar över vägarna i kåkstäderna och även mycket människor korsar vägen. Kan det vara en olycka kanske?

En timme passerar, två timmar passerar...

Jag frågar en förbigående man om han vet vad som hänt. Han säger att polisen berättat att de röjer upp på vägen och att de snart släpper på trafiken. 

Ännu en timme passerar och helt plötsligt kommer en hel hög med människor springande mot sina bilar och vevar med händerna om att vända om och köra därifrån. Jag tänker att jag vill inte köra någonstans förrän jag vet vad som händer så jag står kvar och hoppas att få prata med en av poliserna jag ser längre fram. 

Det blir trafikkaos när alla på samma gång försöker vända sina bilar, bussar och lastbilar, folk skriker och tutor ljuder.

Eftersom jag fortfarande inte vet vad som händer och eftersom det inte finns någon alternativ väg till min destination beslutar jag att lungt vänta kvar och avvakta. 

Det är flera andra som tänker likadant, bland annat en buss full med fransmän och en persobil med ett par från Argentina som står intill mig. 

Trafiken lugnar sig och en ny kö bildas i färdriktning mot "olyckan". 

Allt är lugnt och ytterligare en timme passerar. Mannen från Argentina kliver ur sin bil och går fram till min. Han frågar om jag har en telefon han kan låna för att ringa sitt hotell. Vi pratar ett tag och jag kliver ur bilen för att passa på att sträcka på benen.  Några fransmänn från bussen.kommer ut och kör oss sällskap. Nu får jag information av dessa män om vad som faktiskt pågår på vägen längre fram.

Uppenbarligen är personerna i kåkstäderna upprörda på staten eftersom staten har pengar som befolkningen i kåkstäderna har rätt till. Pga detta går befolkningen i kåkstäderna i protest mot staten. Exakt hur det gått till vet jag inte eftersom jag varit så pass långt bort i bilkön att jag inte såg. 

Men enligt männen jag pratat med hade folket börjat attackera bilar på vägen, de sa att hundratals män sprungit upp på vägen och blockerat trafiken för att sedan börja kasta stora stenar och välta mindre bilar, allt för att tillkalla uppmärksamhet. 

Efter ett stopp på totalt 5 timmar börjar de nu släppa på trafiken igen. Vid detta laget har det blivit mörkt ute och man kan se hur bil efter bil startar och slår på sina lyktor. Jag följer kön och börjar rulla på, det går långsamt och längst vägen står poliser fullt utrustade med hjälmar, några med sköldar och och några med gevär. 

Vägen är täckt med glassplitter och det ligger stenar, ungefär i storlek med våra fyrkantiga gatustenar överallt. 

Jag ser arbetare går runt med sopborstar för att försöka få allt glas bort från vägbanan. Vissa ställen är svarta på marken efter något som brunnit.

Helt plötsligt från ingenstans hör jag en dov smäll, det var ljudet av en stor sten som träffar en bil. Det var bilen framför mig som föll offer för den stenen. Jag ser en sten till komma flygande mot bilen framför, och ännu en, nästa sten träffar bilen bakruta som i nästa sekund går i kras. 

Jag grips lite smått av panik, sitter på helspänn och tryckt mot ratten som en gammal dam som är ute och kör. Jag vill härifrån NU!

Bilen framför gasar på för att ta sig därifrån och jag hänger på tätt bakom, bilar bakom mig gasar även de på och i backspegeln ser jag hur människor springer upp mot bilarna igen. 

Vi kör ett par kilometer genom glassplitter och jag sitter på helspänn och hoppas att jag inte ska få punktering.

Till slut börjar det se bättre ut. Inga fler poliser på vägarna, inga människor och inget glassplitter. 

Jag fortsätter köra, jag vill inte stanna i närheten för att gå ur bilen så att jag kan inspektera och försäkra mig om att min hyrbil är hel och felfri.

Efter en halvtimme ser jag en mack där jag gör ett snabbt stopp  och en inspektion. Sefan kör jag vidare mot min destination Mossel Bay.

Fy sjutton vilken upplevelse, men jag är glad att både jag och bilen är oskadda. Jag tänker för mig själv att om jag inte stannat på matstället kanske det hade gått ännu värre eftersom personerna i bilkön sa att upploppet inträffat ca 40 min tidigare än jag ankommit till kön.

På vägen tillbaka igen igår var jag lite nervös över att köra igenom området där detta inträffat, men det var lugnt och man kunde inte se så mycket av gårdagens händelse.