En så otrolig känsla att klättra upp genom molnen och äntligen nå toppen!
Vi visste nog inte riktigt vad vi gav oss in på dock... vi tänkte att det här blir en trevlig turistvandring i lugn takt lagom för att se solnedgången och sedan ta kabelvagnen ner.
Så blev det inte riktigt...
Redan från de första stegen uppför berget fick man ta rejäla kliv uppför den branta stentrappan, efter ca en halvtimme kom den första plana sträckan på ca 100 meter innan det började gå uppför igen. Det var en vandring eller snarare klättring där man bitvis fick kämpa sig upp.
Det tog 45 min längre tid än vad folk sa att det skulle ta.
När vi började närma oss molnen mötte vi folk som var på väg ner. Vi frågade lite då och då hur långt det var kvar upp eftersom vi började bli oroliga att inte hinna med kabelvagnen ner innan den sista avgången.
Vi fick en hel del olika svar. Nån sa att det var 30 min kvar och att vi kommer hinna precis medan nån annan sa att det var en timme kvar upp och att det inte finns en chans att vi skulle hinna. Nån sa att det är en hel del vandring när man kommer upp på toppen och nån sa att kabelvagnen var jättenära. Vi kände att vi kämpar hellre på och hoppas att vi hinner med kabelvagnen än att ge upp och klättra ner eftersom vi ändå inte hinner ner innan solnedgången och det blir ganska mörkt utan ficklampor.
Sedan kom det en kille och "sprang" om oss ... han frågade hur det gick för oss eftersom han såg att jag kämpade. Vi berättade att vi var väldigt oroliga om vi skulle hinna med vagnen ner. Han var själv en van klättrare och han brukade springa upp för diverse berg. Han lugnade oss med att säga att han springer före till kabelvagnen för att försöka få dem att vänta. Och om han inte lyckas skulle han springa tillbaka till oss och hjälpa oss ner igen i mörkret.
Vilken otroligt snäll medmänniska!
När vi närmade oss toppen bestämde vi oss för att min syster springer före för att köpa biljetter eftersom att de måste löpas innan en viss tid för att ens få åka med vagnen ner. Så hon sprang före och jag klättrade på egen hand genom molnen. Efter en stund kom den där killen tillbaka igen och höll mig sällskap till kabelvagnen. Vid den tidpunkten var hag nära brytningspunkten ... jag hade gråten i halsen med tanken på att jag kanske tvingas klättra ner i mörkret och jag var totalt slutkörd i hela kroppen. Jag fick kämpa för att ta lugna djupa andetag då det lätt blev svårt att andas i den typen av luft samtidigt som man anstränger sig så mycket.
Jag var inte rädd för att inte överleva... visst var det branta vägar ner och om jag hade suttit på rumpan och hasat mig ner i lugn takt hade det gått bra. Det finns heller inga farliga djur att oroa sig för uppe i bergen. Där fanns bara apor, rock dassie och mountain lions och inga av dessa är att oroa sig för.
Men tanken på att spendera hela natten på berget var inte lockande...
Men så blev det inte. Jag kom upp till kabelvagnen med några minuters marginal och kunde pusta ut.... ta några bilder och lugnt ta vagnen ner igen!
Vilken upplevelse! Och jag är riktigt imponerad av både mig och min syster att vi inte bråkade en enda gång på vägen upp.
Även om situationen var som gjord för ett gräl pga våra olika fysiska förmågor och stressen att hinna upp i tid.
Men vi kom ner med ett leende på läpparna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar