Kariega Game Reserve

Jag kände mig välkommen från första stund. Alla volontärerna här är supertrevliga och man känner sig som en i familjen med det samma.

Koordinatorn är jättekunnig och alla jobbar med honom som ett team.

Igår efter att koordinatorn plockat upp oss åkte vi med ett öppet fordon, typ jeep till volontärernas hus.

Under bilfärden fick vi se diverse djur och vår koordinator stannade då och då för att förklara och ge oss information om vad vi såg.

Blue wilderbeest

Zebra

Zebra

Blessbuck

Hippo

Hippos

 Vi smög i buskarna för att kunna få en bättre och närmare vy av flodhästarna som var i floden framför oss.

Vervet monkey

Vervet monkey med sina "blue balls"

Vervet monkey har blå testiklar och ju högre i rank apan är desto mer "lysande" intensiv blå har dem.

Om en apa sjunker i rank i gruppen bleknar färgen.

Skallen från en gnu (blue wilderbeest)

Blue wilderbeest

Ostrich (struts)

Giraff dricker vatten

Ser inte bekvämt ut

Stor antilop i bakgrunden, Eland.

Två waterbuck visar varandra vem som är boss.

Huset låg mitt ute i vilmarken, helt otroligt vackert med tät vegetation och runt huset löper ett staket, ca 2,5 meter högt. Det finns en liten trädkoja i ett av träden där man får klättra upp för att kolla på solnedgång om man vill. Dock måste man klättra ner omedelbart igen om en elefant närmar sig eftersom afrikanska elefanter kan bli väldigt aggressiva och om de hittar dig uppe i trädet vet vi inte riktigt hur de skulle reagera.

I huset bor vi nu 8 volontärer och jag delar sovrum och badrum med två av dem.

Vi har vatten draget till huset men de rekommenderar att vi inte dricker det. I stället har de en tunna med regnvatten och det vattnet funkar alldeles utmärkt som dricksvatten och det vattnet kan vi också koka i vattenkokaren så det funkar till våra varma vattenpåsar som vi lägger i sängen om natten.

Huset har ingen värme men vi har en öppen spis som värmer upp hyfsat bra, åtminstone rummet där den är om man ser till att alla dörrar är stängde till andra rum. Isoleringen är inget att hurra för, fram åt natten blir det ganska kallt.

När det kommer till duscharna så finns det varmvatten så det räcker för alla, men om man är fler personer som duschar samtidigt minskar trycket på vattnet och det blir nästan omöjligt att duscha. Så efter en dag med hårt arbete får man kommunicera med varandra och komma överens om i vilken ordning man kan duscha.

Hårt arbete kan vara som till exempel vad vi gjorde idag. Efter en förmiddag med "game drive" åka ut och monitora djuren, skriva upp detaljer om dem, vad de gör, hur många, koordinater osv osv så begav vi oss ut i buschen med spadar och släggor för att gräva upp växter.

Idag grävde vi upp Aloe Vera träd och bar dem till jeepen, lassade och körde till volontärernas hus. Där grävde vi hål och planterade dem i trädgården. 

Så detta var mest för utsmyckning av huset eftersom det är nyrenoverat och det ser lite tråkigt ut utan växterna som försvann med alla maskiner som körde runt och förstörde gräsmattan.

Och så är Aloe Vera är bra växt att ha nära till hands.

Med veterinärer i kåkstäderna

Förra veckan fick jag chansen att följa med några veterinärer ut till kåkstäderna. En gång i veckan åker de ut med en bil för att undersöka hundar och katter, vaccinera och ge läkemedel för fästingar och loppor.

Detta var en dag jag sent kommer glömma.

Den började ganska intressant med en tidig morgon 4.30 för att hinna ta sig in till Johannesburg centrum innan trafiken blir för svår. 

På motorvägen strax utanför centrum slutar bilen fungera och vi får rulla åt sidan och blir stående på vägkanten. Ca en halvtimme går innan hjälp kommer.

Vi byter bil och är sedan på väg igen...

Snart rullar vi in bland husen i kåkstaden  Katlehong och möts av en stor mängd människor, en del med sina hundar kopplade och andra med sina katter i famnen. Runt dem springer också minst lika många lösa hundar. 

En annan bil kör fram och parkerar brevid oss, det var veterinärerna som anlänt och de kliver ur bilen för att hälsa.

Vi presenterar oss och berättar kort vilka vi är och vad vi sysslar med.

De verkar jättetrevliga och frågar om jag är redo att sätta igång och jobba, vilket jag såklart var.

I famnen får jag en stor låda med läkemedel för fästingar och loppor med instruktionerna: "det är bara sätta igång, alla hundar och katter ska ha det i nacken/bakom öron och i svansroten, stora hundar får en sort och små hundar/katter får en annan".

Jag tittar ut över folkmassan och uppskattar att det är ca 100 djur och alla är huller om buller utan ordning. 

Jag försöker strukturera upp det genom att be de jag gett läkemedel åt att flytta sig åt sidan för att jag ska veta vilka som fått och inte, men reaktionerna var bara nickningar och leenden och ingen verkade riktigt förstå vad jag menar. 

Om jag frågade om deras hund/katt redan fått läkemedlet fick jag samma reaktion, leenden och nickningar.

Jag fick i stället söka igenom områdena därläkemedlet ges för att försöka se om de redan fått eller inte. Det var inte lätt att se skillnad på alla hundar som sprang lösa heller så jag kunde omöjligt komma ihåg.

Om jag var osäker skulle jag inte ge det igen eftersom det kan bli dubbel dos (överdos).

När jag var färdig gick jag tillbaka till bilen där väterinärerna jobbade för fullt med att vaccinera och fylla i papper med uppgifter.

En av veterinärerna frågar mig om jag kan hjälpa till att dra upp rabiesvaccin i sprutor... jag förklarade att jag endast går första året på veterinärsutbildningen så jag kanske inte borde hantera vaccinationer. Hon log och sa att om jag vet hur man gör så är jag mer än välkommen att hjälpa till. Och med mina 10 år i sjukvården/sjukhus och min utbildningen läkemedelshantering jag gjorde tidigare i åt viste jag mycket väl hur man gjorde.

Det slutade med att jag inte bara drog upp vaccinet i sprutor, hon bad mig även ge det till hundarna som stod uppradade framför mig.

När allt medicinskt arbete var gjort och djuren var undersökta ställde sig alla djurägare i en lång. I deras händer höll de tomma burkar och plastpåsar. I slutet av kön stod några volontärer med stora påsar fyllda med hundmat. Veterinärerna förklarade för mig att många som kommer till dessa mobila mottagningar endast kommer för matens skull och att vaccination/läkemedel blir en bonus.

I slutet av dagen fick jag frågan om jag kommer nästa vecka också, då de ska kastrera alla djur som kommer. De frågade om jag ville hjälpa till , men tyvärr har jag ju åkt vidare på nya äventyr vid det laget så jag var tvungen att tacka nej.

Men oavsett så var detta som sagt en dag jag sent kommer glömma.

Whale Watching

Perfekt dag.

I morse knackade det på min dörr och där står en dam med ett paket i famnen. Paketet innehöll alla mina kläder som jag kvällen innan beställt tvätt för. För bara 90 ZAR (ca 70 svenska kronor) kom de och hämtade kläderna och lämnade tillbaka dem mindre än ett dygn senare. 

Toppen!

Dagen fortsatte mot ut till havs, där vi fick se både valar, delfiner, sälar och pingviner.

Inte för att man.såg så mycket av valarna dock och de var ganska svåra att fånga på film. Men det var ändå en häftig upplevelse.

På båten träffade jag en man från Italien som var här i affärer och efter båtturen insisterade han att bjuda mig på middag i hamnrestaurangen. Jätte god mat och livemusik helt gratis, kan det bli bättre? 

I morgon åker jag vidare och lämnar mysiga (men blåsiga) Port Elizabeth bakom mig

Southern right whale (Sydkapare)

Southern right whale (Sydkapare)

Southern right whale fick sitt namn eftersom de var "den rätta valen" att jaga.

De simmar långsamt, flyter när de är döda och håller till i större grupper. Om en val dör eller blir skadad bildar de levande valarna en cirkel runt den döda för att skydda den. Detta resulterade i att alla dessa valar runt omkring blev lätta offer och även de dödades.

Nu har de varit fiskeförbud på dessa valar en tid och de ökar sin population med ca 7% per år. De har gått från ca 100 individer till ca 10.000.

Omringade av ca 300 delfiner.

Hoppande delfin

Pingvinerna har minskat drastiskt i antal och risken är stor att de kommer utrotas. Detta beror mestadels på överfiske. Eftersom pingvinerna inte har tillräckligt med mat nära sitt hem tvingas de simma längre sträckor och risken att de dör på vägen ökar.

En av pingvinerna knuffade i sin kompis i vattnet och guiden förklarar att pingviner är en av de djur som offrar sina familjemedlemmar på det dättet. De knuffar i nån annan för att se om de blir uppättna men om allt verkar lugnt hoppar de i strax efter.

 

Port Elizabeth

Några dagari Port Elizabeth, eller närmare bestämt summerstrand utanför Port Elizabeth city. Promenader längst stranden, se solnedgången, lugna mornar och bara ta igen mig. Det var välbehövligt eftersom varje dag har varit uppbokad sedan jag klev av planet vid ankomst snart fyra veckor sedan. 

På måndag åker jag till nästa destination, Kariega Game Reserve där jag ska jobba två veckor som volontär igen.

Innan dess tänkte jag ge mig ut till havs för att spana efter valar, delfiner och hajar.

Och så måste jag påminna mig själv att köpa nya vykort, då mitt förra försök inte riktigt gick som planerat.

När jag satt på flyplatsen i Kapstaden och väntade på mitt flyg mot Johannesburg passade jag på att skriva ett par vykort. Jag köpte frimärken och skrev adresser och stoppade ner vykorten i den bruna papperspåsen jag fick med när jag köpte dem. Jag kunde inte hitta någon brevlåda så vykorten fick hänga med mig ett tag till.

Under första dagarna på min vistelse på sanctuaryt fick jag möjligheten att åka in till byn för att handla mat och dryck som jag kunde tänka mig vilja ha under följande veckor. Detta var ett perfekt tillfälle att posta mina vykort.

För att komma till saken... det räckte med att vända ryggen till sina matvaror i en kort stund för att både maten och vykorten som jag stoppat ner bland matvarorna mystiskt skulle försvinna. 

Någon stackare var väl hungrig och behövde min mat mer än vad jag gjorde och jag tänkte att personen som hittar vykorten kanske kan stoppa dem på lådan åt mig, men några veckor har gått och inga vykort verkar ha nått Sverige. Så jag får göra ett nytt försök :)

Kruger nationalpark

Kruger nationalpark är en nationalpark i Sydafrika som ligger i provinserna Mpumalanga och Limpopo. Parken är en av jordens djurrikaste. Den är ungefär 345 km lång och 54 km bred, och täcker en yta av ca 20 000 km²

Parken med sina 2 miljoner hektar är till ytan lika stor som Israel. 

Krugerparken bildades 1898 av den dåvarande presidenten Paul Kruger för att skydda djuren från den hänsynslösa jakten som pågick på 1800-talet.

Jämfört med 1898 ser parken ganska annorlunda ut idag, även om djuren är sig lika. Vägarna är statliga och till viss del asfalterade. Det finns idag många restriktioner för var man får stanna och vistas, allt för att skydda djuren.

Njuter av solnedgången

Utsikten från hotellet/boendet

Utsikten från hotellet/boendet

Gamedrive i solnedgången

Jag reste till Kruger tillsammans med de andra två volontärerna från sanctuaryt och vi bode först några nätter på ett helt fantastiskt ställe utanför parken, Khaya ndlovu manor house, hoedspruit.

Där rehabiliteras vilda djur och ges en andra chans till ett bra liv, de tog till exempel hand om ett zebraföl som blivit lämnad föräldralös och som nu fått nya "hästföräldrar". De jobbade med att "avhorna" noshörningar, alltså de letar reda på noshörningar för att kapa hornen på dem. Detta gör de eftersom noshörningar är ett av de mest jagade djuren i Afrika och de jagas enbart för sina horn. Ca tre noshörningar om dagen dödas och i den takten är jag rädd att vi snart inte har några noshörningar kvar. 

Hornen är förknippade med enhörningens magiska/healande horn och säljs därför dyrare än diamant.

Så vad de gör är att de försöker hinna före tjuvjägarna så att de kan kapa hornen på ett hälsosamt sätt i stället för att jägarna dödar noshörningen eller kapar hornen så djupt så att noshörningen blöder till döds av de djupa såren.

Tyvärr hinner de inte rädda alla och en del noshörningar de hittar döda har ungar som inte klarar sig på egen hand, dessa tas om hand hos Rhino revolution och återförs senare till det vilda.

Jag läste en intressant artikel om detta på Expressen, den har några råa bilder och text men den är rörande och berättar om verkligheten bland dagens noshörningar. 

Zebrafölet fick nya föräldrar

De avhornade noshörningarna

Grillkväll, i det vilda.

Under grillkvällen, (såkallad Sydafrikanska Braai) satt vi ner med grundaren av Rhino revolution Trevor Jordan och hans fru. Vi pratade om våra upplevelser hittils i Sydafrika och om deras organisation och mycket mer.

Trevor tyckte att jag skulle komma till dem och göra min PhD senare i min veterinärutbildning, så det är något jag får fundera över :) 

Lägg till bildtext

Senare under våran vistelse i Kruger bodde vi på ett mindre lyxigt boende utanför parken. Det låg precis intill en flod där man kunde ta en lugn promenad om man ville, dock skulle man inte gå till floden när mörkret faller eftersom då kommer både flodhästarna och krokodilerna upp på land.

Eftersom vi under dagarna åkte med bulen till Kruger så tog jag morgon och kvällspromenader längst floden för att se om jag kunde stöta på några flodhästar. 
Flodhästen är det djur som dödar flest människor i afrika, så de ska inte underskattas men som sagt håller de till i vattnet under dagen och då kan man komma dem relativt nära utan problem.
Jag kunde höra dem tydligt under mina promenader, men tyvärr höll de sig hellre till längre bort i floden, dit jag inte kunde ta mig. Varje morgon såg jag massor med fotspår efter dem och spillning på land så man kunde se att de varit uppe under natten.
En kväll när jag gick ner för att seom jag hade turen på min sida hörde hag något som rasslade till ca 5 meter framför mig i buskarna... jag stannar upp och står helt stilla, då ser jag en krokodil springer ut ur buskarna, den var inte mer än nån meter lång och den var nog mer rädd för mig än jag var för den, för fort som tusan rusade den ner till vattnet och försvann.
Jag stod fortfarande stilla för att vänta och se om några mer djur ville visa sig.
Men det var tyst och stilla... så jag fortsätter mot vattnet.
Det rasslar till i buskarna igen och jag ser mig om utan att se något, jag fortsätter gå och hör att det rasslar igen, detta upprepas några gånger tills jag till slut upptäcker vem/vad det är som förföljer mig...
En "Vervet Monkey"... en apa  sitter där bland buskarna och när han märker att jag ser honom skyndar han sig in i buskaget igen.